~~o ~~0

"Thank you, D*****, that is very good to know. But if staying here means working within 10 yards of you, frankly, I'd rather have a job wiping Saddam Hussein's arse. " - Gissa film?

---

Gröna Lund, ett ställe som ska bringa många roliga minnen för folk som kommer dig för att ha roligt.
Själv har jag vart där osmakligt många gånger och av någon lustig anledning har jag inte tröttnat heller.
En gång för ett och ett halft år sedan var jag där med Johanna, hennes syster och hennes kompis. 
Allt var frid och fröjd tills vi vara klara med...om jag kommer ihåg rätt så första karusellen, då jag kände
en liten snärt i nacken. (That can never be good! >.<) 
Under halvtimmen som kom efter karusellen escalerade den grymmaste nackspärren som jag skådat sen pappa fastnade på toaletten och inte kom därifrån. (det är en annan mycket roande historia...för mig iaf)
Helt plötsligt kunde jag inte ens höja armarna till 90grader och huvudet var som fastskruvat i ett städ.

Att äta blev ett äventyr då jag inte fick upp armen till munnen och om jag rörde mig det miiiinsta lilla åt fel håll blev smärtan så grotesk att jag tappade andran...så...vad gör gör man i en sådan situation?
En vanlig människa skulle nog ge upp det hela och vilja åka hem...eller iaf ta det jäävligt lugnt.
Men som vi kanske redan har kommit fram till vid det här laget är det inte många hjärnceller i det här huvudet som åker i rätt bana.
Alltså, Sara FORTSÄTTER med sitt stojande...inte lika villt som innan..but that is not the point. Hon åker allt som hon skulle göra om hon inte hade gjort...hit och dit som en oljad blixt. Spingandes, eller mer ett smärstamt joggande, jämnsides med sina jämlikar...7-åringarna.

Under en utav våra tusentals toalettpauser....Johanna är btw nominerad till att ha minst kissblåsa i sverige, så bestämmer jag mig att medans jag väntar på Johanna så ska jag kasta pil...
Ni alla vet hur man gör?
Man höjer armen (anledning ett till varför jag inte borde göra det)
Man kastar iväg en pil med en lite snärt med armen. (anleding två till varför detta var en idiotisk idé)

Allt var frid och fröjd tills det att pilen lämnade handen skjöts iväg och jag inser att- "GNAAAARRRGH!! THE AWSOMEST PAIN EVER!!"
Med ett kritvitt ansikte tappar jag andan. Armen nästintill förlamad och ögonen på väg tillbaka in i huvudet måste jag ta tag i pilståndet för att inte ramla ihop...damen som gav mig pilarna tittar konstigt på mig så jag ställer mig upp snabbt och låtsas som ingenting (yes its true)
Men min onda circel av idioti avslutas inte där, en normal människa skulle nämligen lämna de två pilarna som var kvar och inse att det inte är någon mening att kasta dem.
MEN!!!!! Inte jag....utan envishetens personifierade person (a.k.a jag) bestämmer sig för att jag ska fy satan kunna kasta de andra två också. Det kan ju inte göra SÅ ont..jag e ju förberedd nu.
Men HAHAHAHAHAHAHA så jävla fel jag hade, samma procedur som första repederades både andra och tredje gången.
 Damen i ståndet kollade på mig som om jag led av något mentalt...och det gör jag väll antar jag (<.<)
När jag har kastat pilarna skyndar jag mig snabbt därifrån i hopp om att ha lite utav min stolthet kvar.

Dagen slutar med en massa konstiga bilder (bilden högst up med pommesen i näsan är därifrån) och jag måste få hjälp med att komma ur bilen. Jag kan inte heller ta av mig kläderna eller sätta på mig nattlinnet...mamma blev min personliga assistent...dagen efter åker sara till jobbet i samma tillstånd och är härmed nominerad till sveriges störta mashokist.

"without a will to live and a sense of humor  i'd be long dead..."