Woopsiii doo...woopsii AJ!!

Ja, vart ska jag börja. Jag har alltid tyckt om att åka pulka...det e min grej det. Men skidor då? hur svårt kan det egentligen vara och alla säger ju att det e så roligt så man måste ju iaf prova på...så jag tog väll tillfället i akt och åkte med skolan.

Dagen började bra med att INGEN som jag kände så där bra följde med. Jag tänkte att jag hakar på en tjej som jag känner så där och vet att hon e GRYM på att åka, så hon kanske skulle kunna vara lite snäll att lära mig.
Vilket hon sa att det kunde hon göra...YEY!! (^^)

Väl framme men utrustningen på och redo att rocka järnet så sätter jag mig tillsammans med henne i en lift som ska ta mig upp till min första backe....lalalalalaaaaa...jag kollar lite på mitt liftkort för att se vilket backe vi ska åka. Den e röd...vänta nu...röd?? e inte röd, typ, svår???....ERIKA!?? (0.o) (vilket e namnet på den SÅÅÅÅÅ snälla tjejen som ska lära mig åka skidor)
Erika säger att det är lugnt. Den e inte så farlig så jag kommer nog att klara av den...HAHA!!!
Jag vill bara tillägga till min lilla berättelse att det är slutet på mars månad och det är inte snö i backarna längre utan is...så att bromsa = Frikk'n impossible!! (>.<)

Efter 15 minuters hårt kämpande att ta mig ner för "DEN INTE SÅ SVÅRA BACKEN" har jag inte kommit mer än en fjärdedel av backen och visar INGA som helst tecken på att kunna åka någe som helst fortare...det är då det första slaget kommer. Min lärare, vän och kompanjon Erika säger att hon ska bara åka ner en gång och så möter hon upp mig igen sen...jag förstår ju att det är tråkigt för henne så det är ju självklart att jag låter henne lämna mig här i dödens isbacke ensam och övergiven.

Efter ca 20 minuter och vad jag tror är minst en miljon, förbisusande, fem-åriga snorungar inser jag, dude...she isnt coming back (T.T)
"Men! vilken fegis jag är!!! Nu får jag skärpa mig!" tänkte jag, reste mig upp igen efter ytterligare en vurpa...åker några meter och inser att..shit, där tar marken stop. Jag försöker stanna det snabbaste jag kan, men med tanke på isen så blev proceduren inte enklare så jag bestämmer mig för att kasta mig ner på marken.
men ack...sara har redan plockat lite fart och åker ut för back-kanten och fastnar med baken i snön. Vilket betyder att armar och ben sticker upp i luften. charmerande...(<.<) Till råga på detta så åker ytterligare en skara med näsvisa 5-åriga avkommor.

Men i slutet av backen får jag hjälp från ett snällt gäng från en annan klass och de coachar mig ner ut mardrömmen. Ytterst tacksam för deras hjälp bestämmer jag mig för att hålla mig till de blåa och gröna backarna resten utav dagen.
Efter några åk i barnbacken tänkte jag pröva en annan enkel backe, som var lite längre...men jag borde anat oråd när jag måste åka samma lift som den första. (>.<)

Istället fär att åka höger som var den röda backen ska jag nu åka till vänster, och det såg ju ganska chill ut på den sidan...fast det var inte många som åkte där inser jag nu i efterhand, om möjligt någon alls.
Men iväg for jag och en bit kommer jag och åker i frid och harmoni. Men friden och harmonin stannar inte kvar särskilt länge, som om ett svart hål har sugit upp alla tidigare känslor och ersätter det med kaos och panik.
Framför mig uppenbarade sig snabbt...en puckelpist!! (o.0)....jag bad en tyst bön till både gud och satan och hoppades att iaf någon var på min sida. Men ibland e det att förvänta sig förmycket.
Jag åker i full fart igenom puckelpisten och upptäcker snabbt ett annat ytte-pytte-mini-micro problem. Där fanns ingen snö...asfalt var det som uppenbarade sig.
Jag åker i alldeles för snabb fart för att stanna och att kasta sig ner var inte på tal...så jag tar den tredje lösningen som var ganska smart...i sådär en millisekund. Jag svängde in i skogen...framrusandes mellan träd, stenar och kvistar i fullfart, allt för upptagen för att kunna kissa på mig av skräck.

För att göra denna upplevese komplett så slutar karusellen med ett gupp, i den lilla stund jag var uppe i luften han jag se mitt liv pasera x-antal gånger, men alla slutade på samma sätt...att jag dog här. 
Men som tur är har även jag fel ibland och jag landar på fötterna för att sedan fortsätta åka ner i backen som jag tycker känns väldigt mycket...om inte precis lika, som den första röda backen. (T.T)

Men med alla ben hela och en otroligt stark överlevnadskänska återvänder jag till bussen i slutet av dagen där förrädaren satt glatt och väntade på min ankomst. Hon borde inte bli förvånad om hon får hem något otrevligt i postlådan. (>.<)



"note to self...perhaps skiing is not your strongest side."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0