A Pain In The Neck...
Gröna Lund, ett ställe som ska bringa många roliga minnen för folk som kommer dig för att ha roligt.
Själv har jag vart där osmakligt många gånger och av någon lustig anledning har jag inte tröttnat heller.
En gång för ett och ett halft år sedan var jag där med Johanna, hennes syster och hennes kompis.
Allt var frid och fröjd tills vi vara klara med...om jag kommer ihåg rätt så första karusellen, då jag kände
en liten snärt i nacken. (That can never be good! >.<)
Under halvtimmen som kom efter karusellen escalerade den grymmaste nackspärren som jag skådat sen pappa fastnade på toaletten och inte kom därifrån. (det är en annan mycket roande historia...för mig iaf)
Helt plötsligt kunde jag inte ens höja armarna till 90grader och huvudet var som fastskruvat i ett städ.
Att äta blev ett äventyr då jag inte fick upp armen till munnen och om jag rörde mig det miiiinsta lilla åt fel håll blev smärtan så grotesk att jag tappade andran...så...vad gör gör man i en sådan situation?
En vanlig människa skulle nog ge upp det hela och vilja åka hem...eller iaf ta det jäävligt lugnt.
Men som vi kanske redan har kommit fram till vid det här laget är det inte många hjärnceller i det här huvudet som åker i rätt bana.
Alltså, Sara FORTSÄTTER med sitt stojande...inte lika villt som innan..but that is not the point. Hon åker allt som hon skulle göra om hon inte hade gjort...hit och dit som en oljad blixt. Spingandes, eller mer ett smärstamt joggande, jämnsides med sina jämlikar...7-åringarna.
Under en utav våra tusentals toalettpauser....Johanna är btw nominerad till att ha minst kissblåsa i sverige, så bestämmer jag mig att medans jag väntar på Johanna så ska jag kasta pil...
Ni alla vet hur man gör?
Man höjer armen (anledning ett till varför jag inte borde göra det)
Man kastar iväg en pil med en lite snärt med armen. (anleding två till varför detta var en idiotisk idé)
Allt var frid och fröjd tills det att pilen lämnade handen skjöts iväg och jag inser att- "GNAAAARRRGH!! THE AWSOMEST PAIN EVER!!"
Med ett kritvitt ansikte tappar jag andan. Armen nästintill förlamad och ögonen på väg tillbaka in i huvudet måste jag ta tag i pilståndet för att inte ramla ihop...damen som gav mig pilarna tittar konstigt på mig så jag ställer mig upp snabbt och låtsas som ingenting (yes its true)
Men min onda circel av idioti avslutas inte där, en normal människa skulle nämligen lämna de två pilarna som var kvar och inse att det inte är någon mening att kasta dem.
MEN!!!!! Inte jag....utan envishetens personifierade person (a.k.a jag) bestämmer sig för att jag ska fy satan kunna kasta de andra två också. Det kan ju inte göra SÅ ont..jag e ju förberedd nu.
Men HAHAHAHAHAHAHA så jävla fel jag hade, samma procedur som första repederades både andra och tredje gången.
Damen i ståndet kollade på mig som om jag led av något mentalt...och det gör jag väll antar jag (<.<)
När jag har kastat pilarna skyndar jag mig snabbt därifrån i hopp om att ha lite utav min stolthet kvar.
Dagen slutar med en massa konstiga bilder (bilden högst up med pommesen i näsan är därifrån) och jag måste få hjälp med att komma ur bilen. Jag kan inte heller ta av mig kläderna eller sätta på mig nattlinnet...mamma blev min personliga assistent...dagen efter åker sara till jobbet i samma tillstånd och är härmed nominerad till sveriges störta mashokist.
"without a will to live and a sense of humor i'd be long dead..."
En Handig Matlåda
b/ but some men are longer than others
a/ Have your mother been telling you stories about me again....
- Gissa film..(^.^)
På senare dar, alltså sen jag flyttade in i min systers lägenhet, så har jag verkligen gjort mig förtjänt av namnet nattuggla. Att gå och lägga sig innan klockan 4 på morgonen är som att be en rullstolsbunden att vinna en tävling i 100 meter häck...that just wont happen.
Därför är det ganska skönt att jag får jobba natt, det passa HELT och håller in på mitt liv...men det är många andra saker som gör att det är värt att jobba natt:
OB-förstås, även om det inte är jättemycket så är det iaf mat för en dag.
Man får träffa många intressanta människor...fast många gånger är kanske inte det en bra sak (<.<)
Men det som gör det aboslut värt att jobba är de konstiga samtalsämnerna som kommer fram under den lilla perioden som det är lugnt...99% av gångerna är det på grund av att jag får en konstig tankegång= jag säger det högt=samtalet är igång.
Idag...inatt så hände det igen. George min kära vän höll på att byta oljan till fritöserna. När de väl är uppfyllda och varma igen så är oljan alldeles genomskinlig.
Det är då den lilla rösten i huvudet kommer fram och säger att jag borde stoppa ner handen i den 180 gradiga oljan.
That would be incredebly stupid and would burn like a million bumblebees..
Jag frågade George och inta han också kände suget av att stoppa ner handen där....det gjorde han inte.
Inte heller Rukia, David eller Jaquline kände samma sak...why only me???
Men tankegången slutade inte riktigt där, under mycket förundrade miner av mina arbetskamrater, över att jag kommer på nått så dyligt börjar jag spinna vidare i mina oljeplaner.
Om jag skulle ta och stoppa ner armen i oljan, låta den friteras...(AJ!!!!!!) och sen utifall jag skulle komma bort i öknen eller kanske bli strandsatt på en ö...så har jag iaf en friterad arm att äta på. Eller kanske jag blir hungrig på tåget...Tadaaaa! då är armen där. Ge bort ett lillfinger till en hemlös.
Men då kommer frågan fram...
HUR länge ska man fritera den?? (<.<)
Det tar ca 3 min för pommes att friteras klart, ca 5 min på chicken och ca 7 minuter på paj...men en arm?..hmm...
Rukia, som var den enda som gissade, gissade på 10 minuter...men jag vet inte riktigt om jag håller med. Det skulle ta mycket längre tid tror jag att helfritera en arm...iaf 20 minuter skulle jag kunna tro.
Vem kan man fråga för att få svar på det? Hjärnkontoret? Eller det där nummret de gör reklam för på tv nu...som kan svara på alla frågor. Undrar om de kan svara på det, visserligen måste det variera från arm till arm...men på ett ungefär.
Thats an awnser i will never get...or get scared if i knew someone who knew..why does he know?? (o.0)
Ormen I Huvudet.
ALLA har någon liten tvångstanke, det e vad jag vet. Om NÅGON kan säga att de inte har det...så har de fel.
Alla har iallafall en sak som de bara måste göra vare sig det e medvetet eller inte.
Dock på senare tid har jag upptäckt att jag har ganska många saker som jag bara MÅSTE göra...
Därför jag har bestämt mig för att göra en intressant liten lista. So here it goes...
1. Registreringsnummer: Ja, ni vet...de där tre bokstäverna i registreringsnummret. Jag ska så fort som möjligt komma på ett ord som innehåller de tre bokstäverna och de ska vara i den ording som de står. Detta måste jag göra innan jag ser en ny registreringsskylt. (bokstäver som QXZ räknar jag oftast bort) När jag inte tänker på det så är det inga problem, men när jag väl börjat så är det ett jävla pain in the ass att sluta och parkeringar kan vara rena rama självmordet (<.<)
2. Bada ensam: Jag har en ENORM rädsla för hajar, vilket gör att jag inte kan vara ensam i en sjö.
ex: om jag och en kompis badar och den kommer upp först ur vattnet. (jag är ensam) så försöker jag att vara cool och simma lugnt till bryggan men inombords drabbas jag av panik. Svårt att andas, krampaktigt simmande och sakta sjunkande...men ett stencoolt ansikte. För gud förbjude att någon faktiskt skulle se att jag e rädd för att simma ensam i en insjö. NEVER!
3. Rösten: Ni måste känna igen er här. Det lilla rösten i huvudet som säger åt en att "det här MÅSTE du bara göra"
Saker som att:
Smaka på konstiga saker, där bland annat oljefärg och konstiga matblandningar.
Röra vid saker, där bland annat andra personer och geggiga/geleiga saker.
Leka i lekparker (men VEM gör inte det huh?)
Man försöker hålla den lilla rösten i styr men ibland så e han som ormen i eden...a clever mother fucker.
4. Symetri: De flesta saker MÅSTE vara symetriskt annars går en propp i skallen på mig. Jag kan inte bara baka tre st utan då får de fy sjutton vara 2,4 eller så får det hellst vara. En sak som jag gör på jobbet är att lägga alla ostarna på cheeseburgarna ideniskt. De ska inte luta åt nått håll, utan ligga i snygga symetriska rader innan jag plockar kötten.
5. Sång: Jag har två sånger som går i huvudet på mig på jobbet.
En är att jag alltid sjunger "blinka lilla stjärna" i huvudet (såklart!) när jag lägger på andra osten på QP...
Den andra är när vi har sunde solero så får jag runt och tänker på Anna Books låt "Samba sambrero". Fast jag ersätter det med sunde solero...detta kan vi tacka Frida för....det e hennes fel. (skönt att kunna skylla nått på nån iaf ^^ )
6: Dörren: Varje gång jag låser en dörr så måste jag tänka - "Nu låser jag dörren" innan jag går. Annars måste jag gå tillbaka och kolla att den e låst igen. Kan säga att det e så in-i-helvete jobbigt när man har brottom till bussen.
7. Tänderna: När jag bortar tänderna räknar jag alltid så att jag borstar lika mycket i varje "område" som jag har så fint delat upp det i. Vilket gör att hela "nu ska jag gå och lägga mig" proceduren kan vara en aning långdragen och uppskattas inte utav de som behöver kissa.
8: På film: Jag brukar gå runt och leka "the true man show" i huvudet. Eller att mitt liv var en film och från vilket håll skulle den här scenen i mitt liv filmas från...typ...lite svårt att förklara hela tankegången. Detta kan dock leda till viss paranoia när jag tillexempel duschar...(<.<)
And that is all the little son-of-a-biatch-monsters that i have in my head...that i can think of...
Där De Inte Ska Vara...
"MEN!?!? var e min???..." men en svag aning av panik i rösten.
De få orden som får mina vänner och familj att sucka en "inte igen" suck.
Vare sig det är nycklar, plånböcker eller mobiltelefon, så missplaserar jag den HELA tiden. Dom e lixom aldrig där jag tror att jag har placerat dem förra gången jag hade dem. Som om det var små troll som flyttade mina saker varje gång jag tittare bort...det måste vara dom. (o.0)
Men ibland så har jag osmakligt mycket otur. Ibland börjar man nästan undra om jag har "GUDs mobboffer" tatuerat i pannan på mig. Men det e väll kanske så att jag e en helt fullt utvecklad klant, som tänker på allt annat än vad hon borde tänka på.
Ett smakprov på hur pass mycket otur jag har, eller klantighet jag besitter så har jag en historia om en telefon...jag köpte en sån en gång...ny och fin var han. Hade haft honom i liiite mindre än en vecka och solen lyste och alla var glada.
(Jag menar, vem e inte glad på ett sommalov?? för det var vad det var...sommarlov.)
Jag hade vart i köket hemma hos mamma, men av någon anledning var jag tvungen att gå till toaletten för att tvätta händerna. (VARFÖR STANNADE JAG INTE I KÖKET??*buhu*)
När jag väl var inne på toan och tvättade mina händer så ringer telefonen som var i min ficka....det var jobbets ringsignal. (kanske kände sig telefonen lika självmordsbenägen som jag gjorde när jag hörde den signalen)
Jag rev upp telefonen ur fickan och swooosh sa det då var den inte i min hand någe mer. I en panikslagen slow-motion såg jag hur min telefon flög upp i luften och landade två meter längre bort...i TOALETTEN!!!!!! (T.T)
Under en knäpptyst millisekund står jag som stelfrusen vid handfatet blott en klippkand från galenskap, ögonen nära på att rulla bak i huvudet.
Men innan jag han tänka på så mycket annat så var handen redan efter den ner i toalettstolen (btw...den var ren) upp igen och av någon konstig anledning fick jag för mig att svara i den redan tysta telefonen. Bittert stirrade jag på den då jag inser att "den e nog död"...
ALLT e jobbets fel, det e det som jag intalar mig själv än idag. Om de inte hade ringt så hade inte jag näst intill kastat min mobil i toaletten.
I am just not ment to have expensive things...
En Smula Galen...
So..? where are the men in the white coats?? i´m just waiti´n for them to get me, cause apparantly im insane...or i think i must be, since its nothing wrong with me. Nothing is wrong with me but im still in an awsome lot of pain...
Ja mina vänner enligt ALLA läkare som jag har träffat är jag frisk, som en nötkärna, INGEN är så frisk som jag.
Så chansen att jag är galen, eller håller på att bli galen, ökar konstant för var medvetandes minut som går.
Desperat klängandes vid logiskt och potitivt tänkande hänger jag på en klippa av galenskap.
Är det så att jag går runt med en inbillning? Har allt piller-ätande varit förgäves eftersom att allt sitter i huvudet på mig? Försöker jag skaka fram lite medlidande av mina kamrater och familj? Är jag så pass beroende av uppmärksamhet att jag har lyckats lura mig själv att jag har ont? frågorna snurrar i huvudet som en tombola...om och om och om igen...
...I think im seriously going insane...(o.0)
